.

Ärade läsare,

Denna kommentar har jag skrivit utifrån ett blogginlägg som min syster Anna gjort idag måndag 22/10. För att se hennes inlägg så får ni gå in på hennes blogg: "www.annaskapar.blogg.se". För dig som inte orkar gå in och leta på Annas blogg kan jag berätta att hennes inlägg består av två bilder av henne själv, den ena på henne i 14årsåldern och den andra av henne idag. Hon skriver om den stolthet hon känner över tjejen på den första bilden och hur hon vågar stå upp för den hon är, men hur hon samtidigt vet hur osäker den yngre versionen av henne själv var på vem hon var, och att hon inte tyckte om sig själv. Utifrån detta funderar Anna på hur hon kommer tänka om sitt 18åriga jag (den ålder hon är idag) när ytterligare några år förflutit i hennes liv. Denna kommentar, eller detta lilla "brev" blev min reaktion och mina reflektioner utifrån Annas inlägg (Anna: Hoppas det är okej att jag publicerar detta brev även här? Säg till annars!!).

Kära Yngsta Lillasyster, 

för varje år som går får man alltmer perspektiv på livet. Och för varje år sker det förhoppningsvis en utveckling av en själv som person, eller kanske en mognad. Även om utvecklingen och det som sker inte alltid syns för andra så mycket på ytan så tror jag att man själv kan se det när man tittar på fotografier av sig själv några år tidigare. Det är väl egentligen bara man själv som VET hur man egentligen mådde och kände sig då olika fotografier togs, och därför är det ofta bara man själv som kan ana den där svaga skymten i blicken som kanske visar att något i livet trots allt inte känns strålande. 

Härligt att se att du kan uppleva en mognad sedan du var den Anna som den första bilden visar. Och också MOGET av dig att du kan var stolt över den tjej du var då, trots den osäkerhet som du vet att Anna då stod för och kände. Det är fint och viktigt att kunna vara stolt både över den man VARIT, trots snedsteg och sådant man inte är så stolt över och den man idag ÄR, trots att man ofta även där med lite självinsikt förstår att man inte är fullkomlig. Om man kan vila i, och våga omfamna den person man VARIT, och glädjas över den man idag ÄR så tror jag att man har lättare att se fram emot och formas till den person man ska BLI! 

Jag ser fram emot att följa med som din medvandrare på din resa mot den du ska bli, men också att mer och mer låta dig få följa min resa och att kunna dela mina erfarenheter kring live hittills med dig. Kanske kan min erfarenhet bli dig till någon hjälp för att mer förstå dig själv, på samma sätt som att jag tror att dina erfarenheter och perspektiv på livet kan berika mig och bidra till min mognad framåt. 

Vi får ta en fika eller promenad och fundera vidare kring detta... :) 

I kärlek. 

Din Storasyster Josefine.