.

Starten på detta nya år har på många sätt varit hektisk för mig. En flytt till Linköping skulle ske i mitten av januari och det examensarbete jag ägnat halva hösten till skulle lämnas in i ungefär samma veva. Så det innebär att dessa första januari-veckor inneburit en kombination av flyttpackande, sorterande av saker för att se vad som skulle med i flytten och många timmar framför datorn och böckerna.

 

Men nu, denna lördagskväll, så sitter jag här i min nya lägenhet i Linköping. Flytten hit avklarades för en vecka sen och gick oväntat smärtfritt. Examensarbetet lämnade jag in i torsdags. Och den nya kursen på universitetet är påbörjad. Många bollar har fallit på plats och jag är åter Linköpings-bo för en tid.

 

Jag skulle vilja benämna det som att platsen jag befinner mig på just nu är "under landning". Landningen handlar konkret i detta skeende om att landa i Linköping igen. Att återfinna gamla sammanhang och att försöka hitta nya. Att åter "på riktigt" vara en student på Linköpings universitets lärarprogram, och att även börja ställa in mig på den landning som jag går emot i och med att jag i juni avslutar min lärarutbildning.

 

Att vara åter i Linköping innebär för mig även möjlighet att åter få vistas på några av de platser som tidigare betytt något för mig i min tro. Det är fint att komma åter till en stad där sådana platser finns.

 

Att landa är inte bara enkelt. Det finns givetvis även med en saknad efter livet i Stockholm med de sammanhang jag funnits med i där och tryggheten i ett delat boende. Att åter bo själv i en ny-gammal stad för med sig en ensamhet som inte alltid är enkel. Min önskan är att jag under denna termin ska få börja landa i den goda ensamheten. För jag tror att den behövs för att även den goda gemenskapen ska kunna fungera på ett bra sätt. Att landa tar tid. Och det är nog nödvändigt att ge det den tiden.

 

När jag idag ser tillbaka på årets första veckor känner jag mig tacksam för att allting hittills gått så bra. Det ger mig tilltro till att även både landningen och terminen här i Linköping också kommer bli bra. Och kanske är det en sådan insikt som krävs för att man ska våga sätta ner sina vingar på nytt. Våga landa.