.

En tid har passerat sedan jag skrev här senast och idag känns det dags att skriva några rader igen...

 

I skrivande stund har jag bott här i Linköping i sex veckor. En hyfsat lång tid på sätt och vis, men samtidigt rätt så kort. På många sätt känns det som att jag bott här längre. För några veckor sen kom känslan till mig, att nu hade jag landat här. Nu känns det naturligt att se min lägenhet på Sandgatan som mitt "hemma". Och det är skönt att ha landat, är lättare då att vara närvarande där man är. Men det är en utmaning att försöka vara landad här när jag redan nu behöver börja planera för flytt härifrån om några månader och sommarjobb i sommar. Och jobb till hösten... Detta att vara närvarande i nuet är något jag både vill och behöver öva på.

 

Den större delen av min tillvaro just nu ägnas åt praktik. Är ute på en gymnasieskola i Linköping och undervisar i svenska och religion. Det är både roligt, krävande och en spännande utmaning! Jag upplever att jag ständigt måste ha något att "leverera" till eleverna kunskapsmässigt. Det är något som kan kännas stressande men som samtidigt också blir en slags morot. Det är roligt att själv lära sig mer i förberedelserna inför lektionerna med eleverna. Ska vara på den här skolan tre veckor till och det känns skönt att hinna landa lite grann även där. Sen är det slutpraktiserat och jag ska vara redo att jobba som lärare om några månader. Spännande och skrämmande på samma gång.

 

Något som ger mig mycket glädje just nu är när vårsolen börjar titta fram. Flera gånger de senaste veckorna har jag känt att det varit vår i luften, ett tecken på det är fåglarna som börjat sjunga igen. Det är härligt att gå mot ljusare tider!

 

Avslutningsvis vill jag återknyta till den goda ensamheten som jag skrev om i mitt förra inlägg. Mer och mer känner jag att jag kan uppskatta ensamheten nu. Inte hela tiden givetvis, men ofta. Jag trivs i mitt lilla hem här nere och har inga problem med att vara ensam i det, just för att jag tycker om vad det har blivit. Sen uppskattar jag ju såklart att träffa vänner ibland också. En bra balansgång är väl på något sätt det bästa.

 

Denna bild är tagen nära där jag nu bor för några veckor sedan. För mig förmedlar trädet i solen och den vackert färgade himlen hopp. Ett hopp om att ljuset och våren är på väg. Och en vila i att vi också kan få stå där som trädet och ta emot av solens strålar.

 

Allt gott - och njut av vårsolen!

 

/Josefine